För 1 år sedan hände följande:

Jag varknade vid 5 tiden och behövde gå och kissa. När jag reste mig upp från sängen så gick vattnet. Inget mer med det. Jag gick på toaletten och gick och la mig igen. Vid 9 tiden steg Johan och jag upp sen åkte vi till Hornbach där vi skulle träffa Johans pappa. Dom handlade och jag åkte hem igen. Johan och hans pappa skulle åka till lägenheten och bygga kök.

Vi hade fått lära oss på föräldrarutbildningen att man skulle ringa förlossningen när vattnet gått. Jag ringde vid ungefär 11 och dom berättade att vi skulle kommain under eftermiddagen för en undersökning och om allt var ok då fick man åka hem igen. Vid 15 hade jag tråkigt och ringde Johan som kom hem. Vi åkte till McDonalds för att äta och passade även på att posta våra julkort på vägen till Lund. På förlossningen gjorde dom en undersökning och tog CTG. CTG var normalt och vattnet hade ine alls gått enligt barnmorskan som gjorde undersökningen. Jag var inte öppen någonting och enligt henne skulle det ta flera dagar till innan Elin var född. Då var klockan 19 och vi åkte sen hem igen.

Vi lagade mat och det blev, hör och häpna, potatismos och falukorv! Under tiden jag sklalade potatisen så fick jag ont i ryggen så Johan tog över. Vi satt sen i soffan och åt och jag fick mer ont i ryggen. Vid 21 började Die Hard på tv och i såg en stund på den innan jag fick så ont överallt at det varken gick att sitta eller stå upp. 
Det gjorde ont hela tiden och det var inte alls så att det kom en värk och sen var det lugnt ett tag som vi hade fått lära oss. Det gjorde bara ont. Vi ringde förlossningen och fick prata med den barnmorska som lite mer än 2 timmar skickat hem oss och hon svarade bara att det var inte dags ännu för så fort går det inte.

Jag lyckades ändå tjata mig till att vi skulle få komma in igen. Påvägen från soffan till hallen passerade vi toaletten och jag var tvugen att sätta mig och vila. Hittade en bra ställning. Satt jag längst ut på toalettstolen och lutade mig bakåt var smärta uthärdig. Men sen kom jag inte upp igen. Det tog tid innan jag kom ut till hallen. Sen hade vi trappor ner 2 våningar och det gjorde så ont att gå så jag vände om och gick och satte mig i den sköna ställningen på toalettstolen. Jag satt där och undrade var ambulansen var för jag höll faktiskt på att dö. Det kom ju självklart ingen ambulans för det var ingen som hade sympati för min smärta. Jag fick bita ihop och göra ett nytt försök ner för trapporna.

Väl ute var jag ju tvugen att gå till bilen. Kanske 5 m, men jag hann tänka: Om jag lägger mig ner här på gatan, så kanske Johan fattar att jag är döende. Men icke, eller nu var det ju aldrig så att jag la mig ner. Men vi kom iallafall fram till bilen och jag lyckades hitta en bra ställning i bilen också. Jag överlevde alltså bilresan till Lund, men klockan hade hunnit bli över 22 så portarna till förlossningen var låsta och man var tvugen att ringa för att komma in. Och vet ni vad dom svarade när Johan ringde. Det här fick jag reda på först igår, för Johan har inte vågat säga det tidigare. Dom svarade: Jaja, vi kommer när vi kommer.
Sen kom det en barnmorska och jag kunde ju inte stå upp längre så fick sätta mig innanför dörrarna och hon pratade en massa och satt och sa att det gör inte så ont som du tror... Kärring!
Sen kom vi in på rummet och jag fick byta om. Klockan är nu ungefär 22:30 och den första undersöknigen görs. Då fick förlossningsläkaren och barnmroskan. Den där barnmorskan som sa att de inte gjorde så ont, lite panik. Huvudet var nästan ute! Dom satte en skalp på Elin och såg att hon behövde syre. Vem fick offra sig då.... Jo, jag! Jag kunde inte få någon lustgas för lustgasen och syret gick på samma. Jag fick ingen bedövning alls, eller dom kunde släppa igenom 30% syrgas, men det kan jag lova, det är det samma som ingen lustgas alls! Klockan 22:44 var allt klart. Elin var född!  Den där banrmorskan som sa att det inte gjorde så ont. Hon kom och bad om ursäkt. Hon sa att dom flesta kommer innan för dörrarna och har ont, men dom vet inte vad som väntar. Så henes jobb var att lugna dom, men sen sa hon, men du hade ju verkligen ont!
O fan, tack för den upplysningen.
Hon följde oss till patienthotellet och nör vi kom fram berättade hon för sköterskorna som jobbade där att jag var en exemplarisk förstföderska, så då började jag tycka om henne lite ;-)

(Om någon undrar, när gick vattnet då? Ja, då kan ni undra för det är fortfarande ingen som vet...)


Och jag kan säga att jag är glad att detta inte hände detta året. Vi hade inte ens kommit ut med bilen för all snö.
Snödjupet är nämligen följade:
Fredag 23 cm
Lördag 39 cm
Och idag 48 cm.


Vi har ju firat Elins 1 års dag idag. Det började med sång och paketöppning vid 9 imorse. Sen hoppade Elin ner i badet och gissa vad. Av Eva-Lena fick hon massa badleksaker, så det passade perfekt och Elin hade kul med dom i vattnet.
Sen lagade jag mat och städade lite. Johan lekte med Elin och tyckte att jag inte riktigt tog mig tid för henne på förmiddagen. Men vem har lekt med henne i 364 dagar, jag bara undrar???
Farmor, farfar, farbror Peter, tant Britt, farbror Fredrik, tant Linda och kusin Nils kom. Mormor och morfar skulle också komma, men dom fick vända för all snö. Dom skulle bara komma ner från Karlskrona över dagen, men man fick köra så sakta idag så det det hade tagit för lång tid att komma. Elin får sina presenter av dom på julafton när dom kommer istället.